Publicerad 2015-02-03
Gloson var ett fruktansvärt svin som kunde springa mellan en persons ben och klyva den i två delar. Illustration: Robin Kuusela

Grisen i folktron

Grisar har förekommit som ett köttproducerande husdjur i Sverige i minst 5000 år. Redan under vikingatid var svindjur symbolladdade och de förekommer frekvent i kulturhistorisk litteratur. Här redogörs för några av grisens religionshistoriska skepnader.  

Grisen ansågs i historien tillhöra den onde, vilket härleddes till den bibliska berättelsen om hur Jesus fördriver onda andar in i en grupp med svin. Ett ordstäv när fläsket sprakar i stekpannan är att det ”är det de onda andarna som flyga ut”. Många föreställningar är knutna till svin och därför är det inte märkligt att övernaturliga väsen framträder i sådan gestalt.

Den fornnordiska guden Frej med hans galt Gullinborste. Tecknad av Johannes Gehrts (1855-1921).

Skrock och vidskepelse

I Valhall förtärde de döda krigarna galten Särimner, som hade förmågan att han återuppstod varje dag. En annan galt är Gullinborste som knöts till guden Frej. På hjälmbleck från vendeltid finns vildsvinet avbildad, vars vildhet beundrades av krigare.

Då suggan kom hem från galten skulle man ge henne havre utanför dörren, lika många smågrisar blev det som nävar havre som hon fått. Efter grisningen var det en god idé att lägga stål i stian, vilket tänktes förhindra att suggan biter ihjäl smågrisarna.

När galten kastrerats gavs på en del håll dess testiklar till suggan. När grisarna blev olustiga och illamående kunde man tvätta dem med brännvin och sedan lämna dem ifred till efter solnedgången.

Noga vid inköpet

I det förindustriella Sverige knöts en rad föreställningar till g risen och till ”svinlyckan”.  I regel var uppfödning och vård av tamsvin kvinnans arbetsuppgift, medan männen slaktade grisarna.

Från Bohuslän finns ett talspråk i samband med nyinköpt spädgris: ”så hög som bordet och så lång som soffan”. Vid hemkomsten sattes spädgrisen på nämnda möbler och man hoppades på att den skulle växa sig lika stor. Många

Mörksuggan har förändrats från att vara ett väsen som främst skrämde barn till att bli en lyckobringande turistsouvenir.Foto: Linn Hjerén
uppteckningar framhåller att en nyinköpt gris stoppades i en säck som inte fick knytas, eftersom man var rädd för att grisen skulle bli krokryggig eller växa dåligt.

Överlag fanns det olika regler som gällde vid köp av gris. Det var vanligt att man inte fick ta gris som skänk utan den måste ersättas, i värsta fall med en brödlimpa. Brödlimpan fick dock inte vara för liten, eftersom gåvan i sig avgör hur mycket grisen sedan växer.

Gloson

Det finns ett par speciella svin som skildras i folkminnesuppteckningar från sent 1800-tal och början av 1900-talet; gloson och mörksuggan.

I folktron var gloson ett farligt väsen som uppenbarade sig i svingestalt. Dialektala varianter är luffsoen, glosoen, glopsuggan, gloggso, gloppsoan, lyckso eller gluffsoen. Vad namnet syftar till är omtvistat, men troligen hör det samman med att det är en sugga som rör sig hastigt eller lyser skarpt.

Ett par beskrivningar berättar följande: ”hon såg ut som en stor gris”, ”ett fruktansvärt djur i svinskepnad”, ”hennes rygg var som en såg”, ”gloson liknar ett annat svin men har en såg på ryggen”. Färgen kunde växla, vanligen var hon svart eller vit. Ibland berättas att hon hade vassa betar eller att hela hennes kropp var täckt av ögon vilka lyste som den värsta eld.

Ett vanligt motiv är att ryggen var som en såg, eller att den var mycket vass. Faran var att hon försökte springa mellan benen och på så sätt klyva en person i två delar. Den som klarade sig från att bli fläkt, kunde istället bäras iväg på hennes rygg i en hiskelig fart. En del menar att den som överlever en sådan ritt kom så långt bort att det tog sju veckor, eller så mycket som två år, att vandra hem igen. Även om gloson inte fläker upp en person kan springandet mellan benen betyda att personen blir dödssjuk.

Ogillar lind, gillar nötter

Uppteckningar om gloson är vanligast i södra delarna av landet, med högst koncentration i Skåne, Blekinge och Småland. Mötet med gloson skedde i regel i samband med en gammal sed som kallas att gå årsgång, vilken var en särskild metod för att få kännedom om det kommande årets viktigaste händelser. I regel fastade en person under julnatten och undvek att tala med andra för att sedan gå på en rundvandring till ett visst antal kyrkor. Under denna vandring utsattes årsgångaren för ett antal prövningar, där gloson var en av dem.

Ett medel för att skydda sig var att korsa benen, eftersom hon då inte kunde springa mellan benen. Ett annat var att hålla i en käpp av lind eftersom hon inte tyckte om träslaget. Annars kunde man skydda sig genom att blidka henne med speciella nötter, eller genom att kasta ett nät över henne. Det sista betydde att hon inte kan lämna platsen förrän hon löst alla knutar i nätet.

I en del uppteckningar har gloson en pappersrulle eller kavle i sin mun. Detta föremål var eftertraktat, eftersom den som kunde få tag på en sådan kunde lära sig trollkonster. Överlag var gloson mycket fruktad, det var ett väsen som gav kalla kårar och vilken ingen normalt funtad person ville komma i kontakt med.

Gravso och kyrkogrim

Stundtals sammanblandas redan i folktraditionen gloson med andra väsen i svingestalt som gravso eller kyrkogrim. Benämningen gravso är brukligast i Danmark eller svenska områden som varit danska provinser. På andra håll i Sverige kallas gravso för myrding eller myling och är egentligen vålnaden efter ett barn som blivit mördad eller begravd i lönndom. Vålnaden visade sig sedan tills barnet blivit gravsatt i vigd jord.

Kyrkogrim är det djur som begravs levande, eller muras in i kyrkans grundmur, vid ett nytt kyrkobygge. Den tänktes tjäna som kyrkans väktare och jagade bort obehöriga från kyrkogården. I flera fall är en sådan kyrkogrim ett svin, och det är lätt att förstå hur en sammanblandning med andra väsen som gravso och gloson gått till. Även gloson förekommer ju i samband med årsgångarens vandring till kyrkan.   

Mörksuggan

I äldre tid gick svinen ute och bökade för att finna sin föda. Under nattens timmar kan folk ha blivit skrämda när de överraskats av en grymtande gestalt. I Dalarna, i ett par socknar kring Siljan, förekom berättelser om ett skräckväsen som kallades mörksuggan. Det var ett onormalt stort och svart svin. Det finns också en variant där ”marksugga” betecknar kvinnans könsorgan.  I Uppland finns det en uppteckning om att det brann svartsuggor, när sotet i ugnen brann. I Ångermanland kunde man om ett rejält höstmörker säga att ”ikväll var svartsuggan ute”.  Vuxna använde sig av barnens rädsla för denna hotfulla och mörka gris i syfte att skrämma barnen till lydnad.

Söt träfigur

En berättelse från Ångermanland är också påtagligt lik varianter av berättelser om gloson. Det sägs att det spökade i en gård och att en präst tog sig dit. En gris smet mellan prästens ben och bar iväg honom, varpå han utbrast att nu bar svartsuggan iväg med honom.

Rättvikskonstnären Verner Molin (1907-1980) inspirerades av mörksuggan och har gjort henne känd för en bredare allmänhet. När kulturskribenten Birger Eriksson från Falun närmade sig Molin, utformade de gemensamt den mörksugga som nu har blivit en turistsouvenir, samt en symbol för det mystiska i Dalarna. Det skrämmande folktroväsendet är nu bortblåst, i dess ställe finns en söt liten träfigur som sägs bringa lycka och skydda mot mörkrets makter. Dess form ligger idag närmare Tove Janssons mumintroll, än av kusliga svarta svin.

 

Tommy Kuusela
Stockholms universitet