Publicerad 2018-11-13
Elin Karlsson är 42 år, har tre barn och bor och arbetar på gården Lönneholm i Blekinge. På gården finns en delintegrerad produktion med 540 suggor och där arbetar Elin, hennes man och ytterligare två heltidsanställda. Elin arbetar huvudsakligen i BB-avdelningarna och älskar det. Lönneholm har även växtodling och det senaste projektet, utegrisarna, har blivit omåttligt populära.
Elin drivs av en längtan av att ständigt hitta nya lösningar för att förbättra djurens väl och ve, hon gillar fart och fläkt och är en obotlig optimist. Inget motiverar henne som ett ”det går aldrig”. På lediga stunder hittar man henne antingen på en fotbollscup tillsammans med de fotbollsspelande sönerna eller i stallet där hon har en ständigt växande skara av dressyrhästar.Foto: Privat

Det är lyxigt att vara bonde

– Har du packat gympapåsen, ropade jag efter 12-åriga sonen som försvann bort mot bussen. Svaret blev inte helt förvånande nekande.

– Jag kommer ner med den till skolan sen då, skrek jag för full hals i ett försök att överrösta bussen som just anlänt.
Tummen upp som trycktes mot bussrutan visade att sonen i alla fall förstod budskapet och jämte tummen så tecknades en banan av lillebrorsans händer och det kunde ju inte annat än att tydas som att han önskade frukt med samma leverans.

När jag stängde dörren lutade jag mig mot insidan av den och tänkte för mig själv att jag måste försöka göra sådant där dagen innan och kom i samma stund på att kvällen innan avslutades klockan 23.30 med att högtryckstvätten gick för fullt i ett av slaktsvinsstallen, samtidigt som förberedelserna för den årliga miljöförbundsinspektionen pågick febrilt. Det där med gympapåsen kom liksom bort just då, så enkelt är det.

Att vara trebarnsföräldrar i kombination med lantbrukare tillika egenföretagare är en blandning av kaos, lekstuga, glädje, frihet, måsten, improvisationer, sorg och lycka – som livet i stort fast i komprimerad form liksom. Hela tiden och varje dag.
Våra barn har vuxit upp på gården och är vana vid bondelivet. De tycker inte att det är så konstigt att vi inte kommer iväg två veckor till Thailand som klasskompisarna, eller att vi inte kan stoltsera med särskilt fasta mattider och prydligt vikta tvätthögar. De har vant sig vid att vi förhör engelskaläxan samtidigt som vi flyttar grisar och de sitter och skriver skoluppgifter samtidigt som vi jobbar med suggornas data på datorn jämte. De vet att om vi inte är inne på lördagsmorgonen så kommer vi snart in igen efter att jobbat sedan tidig morgon ute i stallarna.

Samtidigt finns det en alldeles fantastisk sida på andra sidan av myntet och det är att vi är med våra barn om dagarna. Vi pratar om allt för det har vi tid med där vi sitter i traktorerna och hem till oss kan man alltid ta med lekkompisar för någon vuxen finns alltid tillgänglig. Vi umgås och vi är en familj och det är snart en utdöende art i världen som susar allt fortare och uppslukas av skärmar, spel och brus.

Så i dag när jag smiter från gården och levererar gympakläder och bananer och har det så superlyxigt att jag kan krama mina ungar på bästa arbetstid tänker jag att både bondeföräldrar och bondebarn är fantastiskt lyckligt lottade. Växande tvätthögar till trots.

Elin Karlsson
Frilans