Publicerad 2019-05-20
Anders Wärleus är hybridproducent på Bodarp utanför Trelleborg, där han har 200 suggor helintegrerat.Foto: Henrik Hellström

”Vi har mycket gemensamt”

Anders Wärleus är en av de svenska grisföretagare som nyligen besökt Nederländerna. Här berättar han om sina intryck från studieresan.

Vad är ditt övergripande intryck från Holland?

– Vi var i södra Nederländerna där det är som mest gristätt. På en gård var vi inne i stallarna, på den andra tittade vi på grisarna genom fönster. Gårdarna vi besökte är av det traditionella europeiska stuket utan halm och med suggor som i stor utsträckning är fixerade. Överlag var det väldigt rent och snyggt och det luktade knappt gris.

Berätta om stallsystemen på de gårdar ni besökte!

– De har mycket mer teknik i stallarna än vad vi har. Ena halvan av slaktgrisboxarna har spalt, den andra är som ett farthinder, så att gödsel och urin ska rinna bort. Ändå tyckte jag att slaktgrisarna var ganska smutsiga. Suggorna är fixerade under grisning och digivning. Under sinperioden går de som har normalt hull lösa, resten står fixerade för hulljustering. Frånluften är de tvungna att rena. Det görs biologiskt i två olika steg, vilket tar bort 85 procent av grislukten. Reningssystemet utgör tio procent av investeringskostnaden. Inluften tas underifrån, eftersom den då är svalare. Suggorna får kallare luft vid huvudet än vid bakdelen.

Vad har svenska och nederländska grisföretagare gemensamt?

– Vi har mycket gemensamt. Ett exempel är krav och kontroller från myndigheter. Ett annat är arbete med att förebygga svansbitning. Trots att de nederländska grisarna är kuperade har de problem med svansbitning och någon form av sysselsättningsmaterial finns i alla boxar. Dock får grisarna ingen halm, förutom en näve lusernhalm per dag.

Vilken är största skillnaden mellan svensk och nederländsk grisuppfödning?

– Deras stora problem är gödseln. De har lite högre grispris än vi. Men det kostar 250 kronor kubiken att bli av med gödseln. För min del, som producerar 5 000 kubik gödsel per år, skulle det innebära en utgift på 1,2 miljoner kronor. Då är ett högt grispris inte så mycket värt.

Vad har vi i Sverige att lära av grisföretagarna i Nederländerna?

– De lägger tid på andra arbetsuppgifter än vi. På en av gårdarna fick alla smågrisar mjölkersättning varje dag. Men djurskötarna skrapar inte skit. I BB-stallarna arbetar man i foppa­tofflor. Jag tror att vi kan lära av deras smittskyddstänk, även om det inte är 100-procentigt så känns det som att de ligger längre framme än oss där. Både personal och besökare duschar in och ut och djurskötarna byter skor mellan olika djurkategorier. De är även väldigt lyhörda för konsumenternas krav och önskemål. Av den anledningen har de exempelvis slutat kastrera.

Var det något område i produktionen som du känner att vi i Sverige är bättre på, eller ligger före på?

– När vi tittar på antalet avvanda per kull så ligger vi på liknande nivå. Vi är duktiga! Men de har kortare digivning, mellan 21 och 24 dagar, så antalet årsgrisar blir fler i Nederländerna. I och med att digivningen är så kort är deras suggor mindre och tanigare än våra, de behöver helt enkelt inte fodra upp dem så mycket inför digivningen.

Är du helst grisföretagare i Sverige eller i Nederländerna? Motivera!

– I Sverige. Jag tycker att djuren har det bättre här. Det syntes att vissa suggor var stressade precis före grisning, i och med att de inte kunde utföra sina naturliga beteenden.

Emma Sonesson
Grisföretagaren