”Jag har trivts varenda dag jag gått till jobbet”

Hennes titel är veterinär men hon kan liknas vid både dirigent och detektiv. Med ett enormt engagemang som främsta verktyg har Lena Eliasson-Selling, Gård & Djurhälsan, fått utmärkelsen Årets hederspris av Sveriges Grisföretagare. 

 

Veterinär Lena Eliasson-Selling, Gård & Djurhälsan, fick ta emot Sveriges Grisföretagares hederspris vid en ceremoni i juni och kommenterar det hela:
– Det betyder väldigt mycket! Jag blev väldigt rörd och hedrad och alldeles stum när de överraskade mig med det. Frida (Schartau, grisföretagare som var med vid prisutdelningen, reds. anm.) trodde inte att jag blev glad, eftersom jag blev så tyst. Men jag var så överraskad och rörd. Motiveringen var väldigt fin, tycker jag, den handlade inte bara om min profession, utan även om personliga egenskaper.
Foto: Jeanette Elander

Lena är storstadstjej från Göteborg från början, men har varit intresserad av djur sedan barnsben. Släktingarnas småbruk i Västergötland med diverse olika djur var ett populärt ställe för henne att vara på under sommarloven. 

– Jag hade först tänkt att jag skulle gifta mig med en bonde, men sen kom jag på att det kanske inte var så enkelt. Men jag var duktig i skolan och insåg att ett sätt att komma in i lantbruket var att bli veterinär, säger Lena och tillägger med ett hjärtligt skratt:

– Det har hänt när jag berättar den storyn ute på gårdarna att någon säger; ”det är inte för sent än”.

Disputerade på fertilitet

Efter arbete på grisgård, mjölkgård och djursjukhuset i Skara började Lena på veterinär­utbildningen på SLU i Uppsala. Efter avlagd examen tog karri­ären fart med olika tjänster. Snart blev Lena dock rekryterad till en tjänst som forskningsassistent till ett stort selektionsförsök på Lövsta, SLU.

– Då fördjupade jag mig i gyltornas könsmognad och fruktsamheten. Det var egentligen det första forskningssamarbetet på SLU mellan husdjursgenetik och veterinärmedicin inom gris och vi var flera stycken som doktorerade inom projektet, berättar hon.

Lena Eliasson-Sellings specialområde är smågrisuppfödning och då särskilt gyltans och suggans reproduktion. 
– Jag tycker att det är väldigt roligt att jobba förebyggande, det är som företagshälsovård för grisar. Om man förstår djurens naturliga beteende och kan dra fördel av det så kan man också tjäna pengar på det, det tycker jag är intressant, säger hon.Foto: Emma Sonesson

Suggringarna bildades

Parallellt med doktorandtjänsten hann Lena få två barn och efter disputationen 1991 rekryterades hon till dåvarande Svenska Djurhälsovården, som nu heter Gård & Djurhälsan. 

– Jag började på Svenska Djurhälsovården 1992. Om­­ställ­­ningen till lösgående suggor pågick och sugg­ringarna uppfanns. Det var några gubbar som satt och funderade och kom på att man kunde förstora upp en slaktgrisbox och sätta in tolv sinsuggor där. Det gick ju inte alls. Så när jag började var fruktsamheten på tapeten och mitt första stora projekt blev att åka runt i alla suggringarna, bland annat för att lösa omlöpsproblem, som kunde ligga på mellan 20 och 30 procent, minns hon.

Friskare djur

Sedan dess har produktionen utvecklats i hög utsträckning, intygar Lena. 

– Framförallt har vi fått mycket friskare grisar. Inför-andet av omgångsuppfödning har varit väldigt framgångsrikt. Jag vill påstå att grisarna har det bättre nu. 

Förståelsen för hur stor påverkan exempelvis djurmaterial och åldersfördelning på suggorna har är en annan faktor som kommit högre upp på agendan genom årens gång, och som ligger inom Lenas specialområde. 

– Man kan aldrig trolla med smågrisarna om man har dåliga suggor. Man har insett att gyltorna är grunden i hela ­produktionen och fokus på deras hållbarhet har ökat. 

Smittskydd i framkant

Likaså har utvecklingen av ett fungerande smittskyddsarbete på gård betytt mycket för produktionens utveckling, menar Lena. 

– Det såg vi ju i våras när corona kom - vi har hållit på med både yttre och inre smittskydd länge på gård så det där kan vi, där vi kan verkligen stäcka på oss. 

Foder är ett annat område där Lena ser att det skett ett uppsving de senare åren. Samtidigt påpekar hon att det inte bara är produktionen som utvecklats, utan även personerna bakom.

– Förut hade vi grisbönder. Nu har vi grisföretagare, som ofta är väldigt välutbildade. Det har varit spännande att vara med och följa den utvecklingen, säger hon med stor ödmjukhet. 

Vill se rättvisa

På frågan om vilka ­utmaningar Lena ser för den svenska gris­branschen lyfter hon blixt­­snabbt och med emfas problematiken med djurrättsaktivism: 

– Vi lever i ett fritt samhälle. Man får tycka vad man vill och ha vilken religion man vill, men vi måste visa respekt för varandra. Jag tycker det är förfärligt med olaga intrång på gårdar. Myndigheterna måste göra sitt jobb. Skulle aktivister bryta sig in på Handelsbanken mitt i natten och filma skulle de åka dit allihopa. Att man inte är lika inför lagen, det har jag svårt för, säger hon och drar även paralleller till varierande kunskapsnivå bland djurskyddsinspektörer och de som utför kontroller på slakterierna.  

– Det ska ju inte vara så att man får olika bedömning beroende på vart man skickar grisarna eller vilket län man bor i, det är inte rättssäkert. 

Andra utmaningar, som Lena ser det, är den anpassade ditiden och väldigt stora kullar. 

– Tidigare avvänjning kommer att kräva mycket. Stressen som det innebär kan lätt leda till problem, exempelvis flanksugning och svansbitning. Det ser vi ofta utomlands, där det finns tradition av tidig avvänjning sedan länge. Jag tycker också att det har gått överstyr med antalet smågrisar i kullarna, det har blivit lite väl bra. Många gånger klarar vi inte riktigt av att ta reda på alla smågrisarna. 

Vill göra nytta

Ända sedan utbildningen har Lena drivits av en ambition om att vilja vara med och förändra och göra nytta. 

– När jag blickar tillbaka på min karriär så ser jag att jag har varit med på en fantastisk resa ur den aspekten. Jag har haft förmånen att arbeta med ett stort team av grisföretagare och rådgivare. Nu är den svenska modellen med låg antibiotika­förbrukning och god djurvälfärd ett välkänt begrepp.

Problemlösare av rang

Arbetet som veterinär har period­vis inneburit väldigt mycket jobb, men Lena ser det som en stor frihet att vara ute i fält och ha möjlighet att lägga upp arbetet på egen hand. Och att hon brinner för sitt jobb går det inte att ta miste på.  

– Jag älskar mina bönder! Man jobbar i team och tar och ger hela tiden. Det är fantastiskt roligt med de här gårdarna som verkligen vill någonting. Jag har trivts varenda dag jag gått till jobbet, säger hon och avslöjar att en passion är problemlösning: 

– Det är en enorm tillfredsställelse att lösa problem. Jag vet precis hur jag ska gå tillväga, men det gäller att få folk med sig. Det är som att jobba som dirigent över en symfoniorkester. I dag finns det många besättningar som fungerar väldigt bra, där det handlar om finlir - hur kan bra bli bättre?

Hon lyfter även att hon haft förmånen att resa mycket under sin karriär, vilket har gett många internationella kontakter, bland annat inom det europeiska nätverket ECPHM (European College of Porcine Health Management) där Lena är aktiv i utbildningssektionen. Hon är även engagerad som lärare inom veterinärutbildningen på SLU. 

Snart pensionär

Snart 68 år gammal är Lena fortfarande kluven inför att gå i pension. Intentionerna just nu är att arbeta fram till årsskiftet, för att därefter trappa ner successivt. Några problem med sysselsättning verkar hon dock inte behöva tampas med. 

– Jag har just fått mitt första barnbarn, det är kul! Jag har dessutom nyss skaffat mig en valp, så nu har jag två hundar. Sedan så rider jag dressyr, jag har en jättefin häst. Jag tränar, men tävlar inte så mycket än. Men på min bucket-list står att jag vill rida LA3 i dressyr innan jag lägger mig med näsan i vädret. Jag har också kvar min barndoms sommarstuga på Tjörn. Det är mitt Shangri-La!
 

Några betydelsefulla händelser under Lenas yrkesverksamma tid:

  • Införandet av omgångsuppfödning och strikta smittskyddsrutiner i produktionen.
  • Utveckling av rutiner för brunstkontroll och insemination för lösgående suggor.
  • När vi fick vacciner mot cirkovirus som orsakar PMWS.
  • Att vi med gemensamma krafter mellan myndigheter och bransch lyckades att utrota PRRS 2007, (efter ett lokalt utbrott) och därefter få Sverige friförklarat från PRRS igen. 

 

Suggan tog både spriten och smågrisarna

”Som ung distriktsveterinär åkte man ut på alla förrättningar, det fanns ingen villkorad läkemedelsanvändning. En gång åkte jag till en bonde i Dalsland som hade en sugga med grisningshysteri. Jag föreslog på telefon att han skulle ge suggan mellanöl, men han hade ingen hemma. Han hade däremot en kvarting som han köpt inför lördagskvällen och som han gav suggan. Det dröjde innan jag kom till gården och då var bonden ganska upprörd över att suggan hade druckit upp spriten, bitit ihjäl alla smågrisarna och dessutom hade jag mage att ta betalt!”

 

Expert med egen gris

”Jag skulle hålla föredrag på livdjursträff. På kvällen innan var det middag och fest. Då var det en av lantbrukarna som sa: ”jag är så trött på alla som åker omkring och berättar för mig hur jag ska göra med mina grisar, fast de aldrig haft några grisar själv”. Morgonen efter inledde jag föredraget med att berätta att jag var en av dem. 

En tid efter berättade jag historien för en av mina kunder och nästa gång jag kom dit på gårdsbesök hade han skrivit Lena på ett öronmärke och satt på en sugga, så att jag skulle känna att jag faktiskt hade en egen gris. ”Den här får du”, sa han. Sedan dess har de haft flera Lenor på gården, men alla har fått olika krämpor, så de har kommit på att Lena inte är ett bra namn på en gris.”

 

Fika - även utan sugga

”Jag gillar fika, det vet alla. Hos en bonde i Dalarna fick man alltid fantastisk fika, det var vedugnsbakat bröd och hjortron och allt möjligt, det var jättemysigt. Sista gången jag var där hade han bara en sugga kvar och jag fick känslan av att han hade sparat henne för att jag skulle få komma en gång till. När jag skulle åka därifrån sa bonden: ”du kan väl komma nästa år och fika också, även om jag inte har någon sugga kvar då”.

 

Förstörelse på Skansen

”Jag och Gunnar Johansson skulle ta blodprov på två Linderödsgrisar på Skansen, det var när vi höll på med AD-programmet. Gunnar skulle bremsa och jag skulle ta blodprov och vi kom överens om att börja med den lilla grisen. Det visade sig att det var en avkomma till den stora grisen, som i sin tur anföll oss. Skansens djurskötare fick försvara oss, det gick åt en del drivskivor och inredning till det och på så vis förstörde vi en del av Skansens kulturarv. Men vi kom undan med livet i behåll och blodproverna fick vi med oss hem!”

 

Motivering bakom utmärkelsen

En veterinär med glödande passioner

för grisens sexualitet och hormoner

Stimulans och överraskning med galt

ger robusta smågrisar, grunden till allt

Många har haft nytta av ditt engagemang

ute på gård och i andra sammanhang

Med en stor erfarenhet och händelser i ditt bagage

har du vid ett flertal tillfällen visat gott civilkurage

Omtanken är stor om både människa och gris

Du gläds i medgång och stöttar i kris

Delar med dig och undervisar gärna

Vill friska djur och svenska modellen värna

I suggans reproduktion du doktorerat

Till många andra som mentor agerat

Fruktsamhetslyft, juverhälsa och laktation

Det är utmaningar som driver dig som person

Styrkan är ditt helikopterperspektiv

Hittar orsak och symptom likt en detektiv

Denna veterinär är inte alls ordinär

Men snart nog en klok pensionär

Nominerad av Mälardalens Grisföretagare

 

Emma Sonesson
Emma Sonesson
Tel: 073-6504983
E-post: emma@ja.se

 

Artikeln publicerades tisdag den 22 september 2020

Senaste