Hur stora är våra suggor?

Utfodring av suggor är en ädel konst. Målet är hållbara, produktiva och friska djur som är lagom stora och har ett relativt konstant och bra hull. Men hur når vi dit? Vad säger rekommendationerna och hur ser det egentligen ut i svenska besättningar i dag?

 

Stor, liten eller mittemellan? Det finns olika rekommendationer för djurmaterial från DanBred respektive Topigs Norsvin. Gemensamt för dem är att ”lagom” är att föredra framför ytterligheterna. Foto: Emma Sonesson


Det finns i dag mycket rekommendationer gällande gyltans ålder och vikt vid första betäckning och vad som kan hända om hon avviker från ”normen”. Däremot så finns det inte mycket skrivet om hur suggans hullutveckling/viktutveckling ska vara under resten av hennes liv. 

Vi vet att suggor som pendlar mycket i hull, så kallade ”jojosuggor”, medför en merkostnad i foder för att hämta ikapp förlorat hull. Samtidigt så har vi ”nytt” avelsmaterial som vi fortfarande bedömer efter den ”gamla” hullbedömningsmanualen och även utländska manualer där suggorna oftast har en kortare ditid än våra svenska suggor. Vi har också fysiskt stora suggor i våra besättningar som kräver högre underhållsgiva. 

Frågan är om suggornas vikt är känd ute i besättningarna och om vi kanske rent av skapar för stora djur från början?
 

Hullbedömning med hjälp av späckmätning kan med fördel göras exempelvis vid avvänjning, vid första dräktighetstest, efter 60 dagars dräktighet och inför grisning. Erfarenheter av späckmätning gör gällande att det kan bidra till jämnare hull och minskad foderåtgång. Foto: Emma Sonesson

Skapa hållbara Gyltor

Tittar vi på de rekommendationer som finns i dag gällande gyltans vikt för DanBreds respektive Topigs Norsvins djurmaterial, så skiljer de sig åt litegrann, se tabell 1.

I en ny dansk studie (Meddelelse nr. 1206, Seges) har man tittat på utfodring av växande gyltor och dess påverkan på kullstorlek och andelen av suggorna som seminerades inför sin andra kull. Resultatet visade att ju tyngre gyltan var vid semineringen, desto större kull fick hon. Samtidigt så ökade risken för att hon skulle slås ut innan andra kull om hon var tung, vilket ofta sammanfaller med hög ålder. Av de tyngsta gyltorna slogs 22,6 procent ut innan andra kull jämfört med 7,5-8,5 procent av de övriga suggorna. 

Förutom att för tunga och för gamla gyltor riskerar att slås ut på grund av att de i större utsträckning inte blir dräktiga med en andra kull, så kostar de också mer i underhållsfoder. I studien vägde kategorin ”tunga djur” 16 kilo mer vid seminering än genomsnittet; 187 kilo jämfört med 161 kilo. 

Om gyltan väger 16 kilo mer ökar det behovet av underhållsfoder med cirka 0,19 FEso eller 1,77 MJ NE per dag. Detta medför att den tunga gyltan behöver 642 MJ NE mer per år till underhåll förutsatt att vikten är konstant, vilket innebär en ökad foderkostnad på 173 kronor per år, vid ett foderpris på 27 öre/MJ NE.

Studien visar också på vikten av minskad åldersspridning samt ett späckmått på 14–15 millimeter vid första seminering för att nå bästa dräktighetsresultat.  
 

Figur 1: Underhållsbehov vid olika vikter för sugga i normalhull (Seges)

Underhållsbehov

Underhållsbehovet för en sugga är relativt konstant och ligger enligt Noblet & Etienne (1987) mellan 0,4 och 0,46 (MJ NE/kilo kroppsvikt)0,75 förutsatt att miljön är termoneutral och att den fysiska aktiviteten kan anses måttlig. Behovet av nettoenergi för en dräktig sugga med normalt hull är 23 MJ NE/dag (Göransson & Lindberg, 2011).

Enligt danska Seges har en 250 kilos sugga i normalhull ett underhållsbehov på 2,3 FEso/dag, som omräknat till MJ NEs motsvarar 21,39 MJ/dag. För varje 25 kilo som suggan ökar i vikt stiger underhållsbehovet med 0,2 FEso/dag vilket är knappt 2 MJ NEs/dag, se figur 1.

Vad påverkar fodergivan? 

Energibehovet är beroende av kroppsvikt, inhysningssystem, stalltemperatur, önskad viktökning samt skattad viktförlust under laktationen (O’Grady et al., 1985; Noblet et al., 1990). 

När det gäller stalltemperatur så är det känt sedan länge att suggorna bör få ett köldtillägg när temperaturen sjunker under 20 °C, se tabell 2 för Seges rekomendationer. För grupphållna suggor på ströbädd behövs troligen ingen kompensation förrän temperaturen understiger 15 °C (Pigrapport 57, 2014). Är suggan däremot mager så krävs ytterligare köldtillägg då deras späcklager är tunt och extra foder behövs för att tillgodose deras värmebehov.

Förutom temperaturen i stallet påverkas också foderintaget av konkurrenssituationen vid utfodring. Många av våra svenska system för dräktiga suggor utgörs av storboxar eller bäddar med ätbås och det är svårt att utfodra varje sugga individuellt. Även om suggorna låses in vid utfodringen finns det fortfarande skillnader i äthastighet och utfodringsteknik vilket gör att suggorna får i sig olika stor andel foder. 

Det minsta man ska göra är att ta undan de individer som avviker mest; feta och/eller tunna. Grundfodergivan får sedan anpassas till medelhullet i gruppen och tunna djur stödutfodras med torrfoder i samband med eller efter utfodring, om de går kvar i gruppen. Finns det möjlighet att dela suggruppen i mindre grupper efter hull/ålder är det givetvis bättre eftersom mycket av extraarbetet med stödutfodring då kan minskas. 

Fodrets näringsinnehåll spelar också en stor roll då höga proteinnivåer bygger muskler istället för fett, vilket skapar fysiskt stora djur med för lite fett. Samtidigt ska vi inte underutfodra de unga suggorna med protein som de behöver för deras egen tillväxt. 

Oavsett näringsinnehåll är tillgång till vatten av god kvalitet avgörande för foder­intaget.

Hur bedöms hullet?

Att bara titta på sina suggor ger ingen rättvis bedömning. Det minsta man bör göra är att känna på dem, men här kan man också luras av om det är ”köttiga suggor” eller späck man känner. Vi vet att den nya genetikens suggor är svårare att ”bedöma” då de oftast ser tjockare ut än vad de är. Genom att mäta sina suggor med en späckmätare får man svaret på suggans egentliga späcklager och det blir lättare att dela in suggorna i olika grupper om systemet tillåter detta. 

Hullbedömning är något som bör göras flera gånger under en grisningscykel och som ska användas till att justera fodergivan så att suggorna når önskat hull vid grisning. Lämplig tidpunkt är vid avvänjning, vid första dräktighetstest, efter 60 dagars dräktighet och inför grisning. 

Gårdar som jobbar med regelbunden späckmätning och justerar fodergivan därefter har fått goda resultat, inte minst i minskad foderåtgång, då suggorna håller ett jämnare hull under hela cykeln. En förutsättning är dock att suggorna kan sorteras efter hull i mindre grupper. 

Förutom späcklagret så kan man också mäta suggornas vikt vid avvänjning och inför grisning för att se hur mycket de tappat under digivningen. Detta ger en fingervisning om vilken fodergiva man bör ligga på för att ta igen förlorad vikt men också för att veta suggans underhållsbehov. Enligt Seges krävs det 3-4 FEso/kilo tillväxt vilket omräknat till MJ NEs blir 27,9-37,2. Som tumregel motsvarar 11-14 kilo viktökning 1 millimeter ökat späcklager (Meddelelse nr. 618, G.Sørensen, F. Thorup 2003). Samtidigt så krävs det en större viktökning hos en stor sugga för att öka sitt späckmått då hon ska fördela tillväxten över en större yta jämfört med en mindre sugga.

Vikttapp under grisning

Enligt Seges är det normalt att suggorna tappar 6-8 procent av sin kroppsvikt under digivningen. För en 280 kilos sugga skulle då cirka 20 kilo vara normal viktförlust. Då smågrisar, moderkaka samt fostervätskor väger cirka 25 kilo blir vikttappet totalt cirka 45 kilo från grisning till avvänjning. En sugga växer också själv cirka 20 kilo per laktation fram till fjärde/femte laktation, vilket hon också ska utfodras för under sinperioden. Seges rekommenderar ett späckmått mellan 16-19 millimeter inför grisning.

Tittar vi på Topigs Norsvins manual så ser vi att de räknar med ett större vikttapp på äldre suggor, se tabell 3 och 4.

Frågan är bara om vi kan översätta detta på våra svenska suggor?

Barbro Mattsson på dåvarande Svenska Pig följde suggorna i en svensk besättning under två laktationer 2005/2006, där vikten registrerades vid avvänjning och inför grisning. Medelsiffran i vikttapp under digivningen var 32,6 kilo där högsta vikttappet var 85 kilo och minsta 11 kilo. Medelvikten vid seminering var 217,6 kilo med en spridning mellan 156 och 312 kilo. Motsvarande var medelvikten vid flytt till grisningsavdelningen 270,6 kilo med en spridning mellan 207 och 348 kilo. Då studien egentligen gjordes för att utvärdera utfodring i transpondersystem togs ingen hänsyn till suggornas produktionsresultat. Det ska också sägas att studien gjordes på ett annat avelsmaterial än vi har i dag.  

Nya studier krävs

Finns det skillnad på livstidsproduktion mellan suggor som är fysiskt små och suggor som är fysiskt stora? Vad väger våra suggor i dag? Skulle vi kunna minska storleken på våra suggor med bibehållen produktion och hållbarhet men till lägre foderkostnad? För att kunna svara på dessa frågor behöver vi göra nya studier på dagens genetik i våra svenska besättningar.

Så länge kan vi bara uppmana er att använda de verk­tyg som finns för att finna svaret i er besättning. Investeringskostnaden för en späckmätare och/eller våg betalar sig snabbt om de verkligen används på rätt sätt.

 

Tabell 1: Rekommendationer vid första seminering (DanBred och Topigs Norsvin)
  DanBred Topigs Norsvin
Vikt (kilo) 130-155 150-160
Ålder (dagar) 230-250 240-250
Späckmått (millimeter) 12-15 12-14

 

Tabell 2: Extra foder vid sjunkande temperatur MJ NEs/dag (Seges)
Stalltemperatur 20 °C 15 °C 10 °C 5 °C
Feta suggor (MJ NEs) 0 1,67 3,35 6,60
Magra suggor (MJ NEs) 0 2,60 5,21 7,91

 

Tabell 3: Normala vikter vid seminering och vid grisning för DanBred suggor (DanBred feeding manual)
Kullnummer Vikt vid Seminering (kilo) Vikt vid grisning* (kilo)
1 140 190
2 170 215
3 200 240
4 220 260
5 240 280
6 260 300
    *exklusive kullens vikt

 

Tabell 4: Rekommenderad vikt i slutet av dräktigheten respektive slutet av digivningen för TN70 (Topigs Norsvin)
Kullnummer Rekommenderad vikt i slutet av dräktigheten (kilo) Rekommenderad vikt i slutet av digivningen (kilo)
1 220-240 180-200
2 245-265 200-220
3 265-285 220-240
4 285-305 235-255
5 285-305 235-255
6 285-305 235-255

 

Vägledande foderkurva för dräktiga suggor och gyltor, MJ NEs/dag, baserat på en och samma foderblandning från avvänjning till grisning med ett innehåll på 0,48 sis lysin/MJ NEs (Seges)
  Feta Medel Tunna Gyltor
Späckmått vid avvänjning <16mm 13-16mm <13mm  
Avvänjning-seminering utfodras samtliga med 41,9 MJ NEs
Dräktighetsdag        
0 23,3 27,9 41,9 20,5-22,3**
26 23,3 27,9 41,9 20,5-22,3**
31 21,4* 21,4* 32,6 23,3-25,1***
77 21,4 21,4 32,6 23,3-25,1***
84 32,6 32,6 32,6 30,7
112 32,6 32,6 32,6 30,7
114 32,6 32,6 32,6 32,7
115 32,6 32,6 32,6 28-32,6
Grisning 32,6 32,6 32,6 28-32,6

* Underhållsbehov för en 250 kilos sugga
** rekommendationen enligt Seges är begränsad fodergiva till gyltor de 4 första veckorna efter seminering då en markant högre fodergiva än underhållsbehovet ökar risken för fostertapp under implantationen. Det optimala är att små gyltor utfodras 20,5 MJ NEs/dag och större gyltor 22,3 MJ NEs/dag.
*** Fodra efter hull för att uppnå önskad vikt av gyltan vid grisning. 
 

Camilla Hallgren 
Ingvar Eriksson

Gård & Djurhälsan

 

Artikeln publicerades torsdag den 15 oktober 2020

Senaste

Ledinflammation, orsaker, förebyggade insatser och avelsarbete

Ledinflammation är den vanligaste sjukdomen hos smågrisar. En välfungerande sugga med tillräckligt mycket mjölk i juvret och en sund och ren boxmiljö är viktiga förutsättningar för att sjukdomen ska kunna förebyggas. Ledinflammation, som har en låg ärftlighet, ingår som egenskap i Topigs Norsvins avelsmål för Norsvin Lantras och Norsvin Duroc sedan 2007. Den här artikeln bygger på ett webbinarium som anordnades på Norsvinsskolan den 27 maj 2020. 

 

Kommentera