Hälta hos slaktgrisar

Hälta är ett vanligt problem inom svensk grisproduktion och drabbar grisar i alla åldrar. Utöver negativa konsekvenser för djurvälfärd och ekonomi står hälta även för en stor andel av antibiotikaförbrukningen inom grisproduktionen. Via ett examensarbete i veterinärmedicin har det kartlagts vilka underliggande sjukliga förändringar som egentligen orsakar hälta hos slaktgrisar och hur väl dessa överensstämmer med den diagnos som ställts på gård.

Det är de slaktgrisar som nyligen satts in i slaktgrisstallet som löper störst risk att drabbas av hälta. En studie har visat att grisar som behandlats för hälta som smågrisar i större utsträckning drabbas av hälta även i slaktgrisstallet, än tidigare obehandlade grisar. 

Möjliga orsaker till hälta hos gris inkluderar ledinflammation, fysisk skada, skada på klövar samt osteokondros. Ledinfektion noteras hos cirka en till två procent av alla slaktade grisar i Sverige.  Sannolikt är ­ledinfektioner vanligare än så, eftersom hälta som behandlingsorsak är en av de vanligaste under grisarnas hela tillväxt­tid och att grisar med hälta behandlas framgångsrikt. 

Varför haltar grisen?

Sveriges Veterinärförbunds behandlingsrekommendation vid hälta eller andra tecken på ledinfektion hos gris är bensylpenicillin.  I de fall effekt av behandlingen uteblir genomförs sällan en obduktion för att fastställa orsaken. Detta har medfört en brist på kunskap kring vad som orsakar hälta hos svenska slaktgrisar och därmed hur stor andel av hältorna som kan antas vara behandlingsbara med antibiotika.

Grisar med hälta som inte svarar på behandling avlivas, vilket innebär en ekonomisk förlust för grisföretagen. Utebliven eller dålig effekt av behandling medför även ett lidande för grisen, och kan bidra till en onödig användning av antibiotika som kan medverka till att driva utvecklingen av antibiotikaresistens.

Projektets Genomförande

56 ben från 45 olika individer samlades in under våren och sommaren 2020. Benen frystes ned i -20 grader och transporterades till SLU för obduktion. Med benen följde en remiss som ansvarig veterinär fyllt i. Denna inkluderade information om grisens ålder, hur länge den varit halt, hur den behandlats, misstänkt orsak till hältan, samt information om besättningens utformning.

Vid obduktionstillfället genom­fördes en undersökning, obduktion, som omfattade öppnandet av samtliga ledavdelningar. I de fall det bedömdes nödvändigt genomfördes även en sågning av benen i olika plan för att hitta den sjukliga förändringen som orsakat hältan. Den diagnosen som ställdes vid obduktionen jämfördes sedan med den misstänkta orsaken till hältan som uppgetts i remissen.

Sjuklighet och behandling

I benen från 40 av de 45 individer som inkluderats i studien påvisades sjukliga förändringar som bedömdes ha orsakat grisens hälta.

Den vanligaste obduktionsdiagnosen var kronisk ledinflammation. 60 procent av grisarna i studien var drabbade av kronisk ledinflammation i en eller flera leder. I 44 procent av fallen med kronisk ledinflammation påvisades även en infektion i intilliggande benvävnad (osteomyelit).

Ungefär hälften av alla grisar i studien rapporterades ha varit blockhalta vid något tillfälle under behandlingsperio­den, vilket innebär att grisen inte alls velat stödja på det drabbade benet. Av de grisar som drabbats av kronisk artrit uppgavs 63 procent ha varit blockhalta, vilket belyser graden av smärta denna skada kan åsamka individen.

Penicillin i kombination med anti­inflammatoriska och smärt­stillande läkemedel (NS­AID) var den vanligaste behandlingen som rapporterades i studien. Av samtliga grisar inkluderade i studien hade 73 procent behandlats med antibiotika vid något tillfälle under pågående hälta. Längden på antibiotikabehandlingen varierade mellan två och sju dagar, med ett medelvärde på fem dagar.

Grisarna i studien undersöktes i genomsnitt sju veckor efter insättning i slaktsvinsstall. Detta innebär att de hade en medelålder på cirka 17 veckor, om en gris antas vara ungefär tio veckor gammal då den flyttas till slaktsvinsstallet.

Svårt att ställa rätt diagnos  

I 27 av de 45 fallen ställdes en diagnos som stämde med skadorna som hittades vid obduktionen. Här inkluderas även de fall där ingen orsak till hältan kunde hittas vid obduktion, vilket sannolikt innebär att orsaken till hältan fanns i en annan del av grisen än den som undersöktes.

I elva fall angavs fraktur/yttre påverkan vara misstänkt orsak till grisens hälta. Vid obduktion påvisades istället kronisk artrit i nio av dessa elva fall. Att kronisk ledinflammation misstas för frakturer belyser återigen att detta kan vara ett mycket smärtsamt tillstånd, samt utmaningen det innebär att ställa diagnos i fält utan tillgång till bilddiagnostiska hjälpmedel, exempelvis röntgen.

Behandling av hälta

Ledinflammation hos gris är vanligen behandlingsbart med antibiotika. Detta förutsätter dock att kroniska skador inte hunnit uppstå. Både kroniska ledskador och benröta kan vanligtvis inte läka av enbart medicinsk behandling. Då kroniska förändringar tar lång tid att utvecklas, minst en till två veckor, är det sannolikt att majoriteten av de kroniska ledinflammationerna som sågs i studien var kroniska redan vid behandlingens början.

Att undvika behandling av kroniska ledinflammationer är önskvärt både ur ett djurvälfärdsperspektiv samt med avseende på risken att driva utvecklingen av antibiotikaresistens. Det vore därför av värde med framtida studier där kopplingen mellan varaktighet av hälta, synliga tecken på sjukdom och graden av kroniska förändringar i en led undersöks. Detta skulle kunna möjliggöra utarbetning av riktlinjer för när behandling med antibiotika inte längre bör rekommenderas, med avseende på hur länge grisen varit halt samt vilka övriga symptom den uppvisar.  Om stark misstanke om kronisk ledinflammation föreligger bör grisen istället avlivas.

Tack till alla grisföretagare med personal samt Gård & Djurhälsans veterinärer som har gjort denna undersökning möjlig!

Johanna Gripsborn
SLU