Myndigheterna leker med elden och saboterar smittskyddet
Dörren står öppen för nya utbrott av afrikansk svinpest eftersom landets avfallsstationer med smittfarligt matavfall fortfarande inte skyddas mot vildsvin. Det skriver den tidigare statsepizootologen Martin Wierup, i ett debattinlägg på Svenska Dagbladet. Läs hela inlägget här!
Efter ett års omfattande insatser har Sverige nyligen skickligt utrotat den afrikanska svinpesten. Sjukdomen hade spridits till vildsvin från matrester på en kommunal avfallshantering. Nu är risken uppenbar att nya utbrott inträffar eftersom de smittfarliga avfallshanteringarna fortfarande inte skyddats mot vildsvin, alltmedan berörda myndigheter diskuterar vem som skall utföra jobbet.
Den afrikanska svinpesten är en fruktad virusorsakad sjukdom. Den angriper inte människor men dödligheten kan hos tam- och vildsvin nå 100 procent. I avsaknad av verksamt vaccin baseras kontrollen på att förebygga smittspridning och att vid utbrott slakta ut smittade och exponerade djur för att utrota smittämnet. Strategin är en säker väg för att utrota smittan i en kommersiell svinproduktion. Däremot är elimineringen av smittan hos vildsvin en väsentligt större utmaning som kan misslyckas och då resulterar i en permanent infekterad vildsvinspopulation, som nu är fallet i Östeuropa. Detta får inte riskeras som nu sker i Sverige.
Spridning med matavfall sker på grund av att det i länder där sjukdomen förekommer finns infekterade men till synes friska djur som sänds till slakt. Det motståndskraftiga smittämnet finns då kvar i matrester, som tidigare ofta användes för utfodring av svin. Detta är sedan länge förbjudet i flertalet länder men kan ske oavsiktligt och utgör alltid en risk. Sedan 1950-talet har matrester från flyg orsakat utbrott av afrikansk svinpest i flera länder, särskilt med flyg från Afrika där sjukdomen förekommer, därav dess namn. Det är också från Afrika som den sedan 2007 pandemiska spridningen har sitt ursprung, introducerad med livsmedel av hemvändande gästarbetare. Den sprids västerut med vildsvin primärt från Ryssland och några andra länder som initialt inte effektivt bekämpade sjukdomen. Den förekommer i flera EU-länder och utgör nu ett allvarligt hot mot svinproduktionen, just för att den lever vidare i vildsvinspopulationen. Sjukdomen spreds även österut med enorma ekonomiska förluster. Kina tvingades slakta ut 40 procent av sin svinpopulation, motsvarande 20 procent av världsproduktionen.
Risken med det oskyddade matavfallet gäller även för andra epizootisjukdomar som introduceras och sprids på samma sätt, som den klassiska svinpesten och inte minst den mycket smittsamma mul- och klövsjukan, som nyligen oväntat brutit ut i Tyskland. Det är sjukdomar som finns i vår omvärld men utrotats från Sverige och EU.
I Sverige infördes på 1980-talet en smittsäker hantering av matrester från internationellt flyg och motsvarande för sjöfarten. Matresterna från Arlanda transporterades direkt till brännugnarna i Uppsalas värmeverk. I dag utgör matavfall från biltrafikanter en ny allvarlig risk, särskilt den omfattande person- och lastbilstrafiken från Östeuropa. Matavfallet som samlas in från rastplatser måste därför hanteras oåtkomligt för vildsvin, särskilt som den växande vildsvinspopulationen tillkommit som en betydande risk. Sedan 1990-talet har stammen ökat från cirka 500 till 230 000 djur. De finns över hela södra och mellersta Sverige och kan sprida smitta till landets svinproduktion med i stort samma geografiska utbredning.
Risken för att vildsvin skall komma åt viruskontaminerade matrester på en avfallshantering kan teoretiskt förefalla låg, men erfarenheter från många länder och nu också från Sverige visar att den är reell. Mot bakgrund av konsekvenserna av ett nytt utbrott måste denna risk elimineras, men ännu finns inget myndighetsbeslut om vem som skall göra jobbet.
I branschtidningen Grisföretagaren (nummer 9 2023) beskrevs denna frustrerande situation. Alla aktörer förefaller följa det snåriga regelverket men ändå blir det inte rätt. Redan två år före utbrottet hade den aktuella avfallshanteringen problem med vildsvin och jägare varnade för risken när de observerat vildsvin som bökade i avfallet. Myndigheterna hade också identifierat avfallsstationerna som en allvarlig smittkälla. I en enkät av TV4 svarade då 20 kommuner att de hade haft problem med vildsvin under senaste året.
Situationen påminner om debaclet på E22 i Skåne där insnöade bilar satt fast i milslånga köer medan myndigheterna diskuterade frågan. Det duger inte när det gäller hanteringen av allvarliga smittsamma sjukdomar. Någon måste ha befälet och den exekutiva förmågan att verkställa det som skall göras. Detta gäller för bekämpande av inträffade utbrott som i Sverige leds av Jordbruksverket enligt EU:s detaljerade regelverk.
Ansvaret för avfallshanteringen ligger nu under Naturvårdsverket, som ”brottas med frågan”. På verkets hemsida finns fina anvisningar om hur avfallet skall hanteras, men det hjälper föga när ingen ansvarar för att jobbet blir gjort. Inom EU har liknande situationer med förlamande befälsföring rättats till. På motsvarande sätt är det naturligt att Jordbruksverkets ansvar utsträcks till att omfatta avgörande förebyggande insatser som säkerställandet att allvarlig smitta inte sprids från avfallsläggningar.
Svinbönderna gör nu kostsamma förebyggande insatser och inhägnar gårdarna för att stänga ute vildsvinen. Likväl riskerar de att få sina besättningar utslaktade om deras gård ligger inom det område där nästa utbrott bland vildsvin inträffar. I dag utgör faktiskt myndigheterna den svagaste länken i kedjan av förebyggande insatser. Vi måste lära av historien eller som Tage Danielsson uttryckte det: ”Om man varken ser bakåt eller framåt måste man se upp”.
Martin Wierup, professor emeritus SLU, tidigare statsepizootolog samt chef över dåvarande Svenska Djurhälsovården under tio års tid