Stereotypa beteenden - ett uttryck för otillfredsställda behov

Det kan vara en svår ekvation att få ihop när lönsamhet, smittskydd och djurens grundläggande behov ställs emot varandra. Grisar är uttrycksfulla djur som kan visa både nöje och missnöje på många olika sätt. Viktigt är att vi lär oss att tolka deras signaler om att något är ”fel” och agera på dessa innan de utvecklas till destruktiva beteenden eller sjukdom.

I naturen lever svin i flockar om upp till 20 individer med vistelse­områden från några få hektar upp till flera hundra. De är allätare och fungerar som nedbrytare i naturen genom sin diet bestående av växter, kadaver och ibland smådjur som fångas levande.

En flock utgörs ofta av några yngre galtar, suggor och kultingar, och rangordningen kan variera mellan olika situationer – en sugga kan exempelvis vara dominant i födosammanhang men underlägsen i val av vältrings- eller grisningsplats. De är sociala djur och kan bli stressade av att vara ensamma, undantaget könsmogna galtar som oftast lever själva och enbart ansluter sig till flocken under parningstiden.

Miljön har betydelse

Vildsvin behöver särskilda miljöer för att kunna uttrycka sina naturliga beteenden. De är i regel renliga djur och hela flocken använder en särskild avföringsplats, ofta belägen i ett mörkt snår. Svin vill ha tillgång till fuktiga områden med gyttjepölar som ger svalka under varma perioder, eftersom de varken kan svettas eller flämta för att kyla sig själva. Ytor på exempelvis träd och stenar används som kli-redskap och torr mark med passande växtmaterial som liggytor.

I suggors fall finns även krav på möjligheten till bobyggande inför grisning. Suggans grisningsbo kan vara en avancerad konstruktion bestående av höga väggar av växtmaterial som är väl sammanflätat. Hon kan också välja att gräva en liten grop eller använda sig av en befintlig grotta. Bobyggandet är en naturlig del i grisningsförloppet och stimulerar det hormonspel som ses i samband med grisning, såväl hos det vilda svinet som hos den tama grisen.

Den tama grisen

Man har sett att den tama grisens beteendemönster, när den själv kan styra över det, i stort liknar vildsvinets. Våra produktionsdjurs dygnsrytm och beteenden påverkas dock i hög utsträckning av djurhållningen – modern storskalig produktion ökar krav på effektivitet, minskar skötarnas tid per individ samt styr grisens tillgång till ytor, foder, vatten och ljus. Detta kan i sin tur leda till understimulans, hunger, törst eller social stress och den frustration som grisen upplever i och med oförmågan att utföra sina naturliga beteenden tar sig inte sällan uttryck i så kallade stereotypa beteenden.

Vad är stereotypt beteende?

Definitionen av ett stereotypt beteende är enformiga och likartade rörelser eller handlingar som upprepas gång på gång utan något tydligt syfte. En gris kan ägna sig åt många olika typer av stereotypa beteenden, delvis beroende på vilket eller vilka behov som inte kan tillfredsställas. Exempel på förekommande varianter listas nedan.

• Skentuggning (sham chewing): Tuggar i luften, ofta med fradga runt munnen.
• Tungrullning/slickande: Slickar på inredning/i luften eller rör tungan i ett repetitivt mönster, ibland likt det man ser hos diande smågrisar.
• Bitande/gnagande: Biter på inredning såsom rör, nipplar, fodertråg med mera.
• Vandrande (Pacing): Går repetitivt fram och tillbaka i boxen.
• Överdrivet drickande: Onor­malt hög vattenkonsumtion.
• Stirrande eller gnuggande: Stirrar tomt eller gnuggar sig överdrivet mycket mot inredningen.

Svansbitning, öronbitning och buk-/flankmassage ­brukar man kalla för ”omriktade beteenden”, eftersom dessa även involverar andra grisar. De bakom­liggande orsakerna till detta anses i stor utsträckning vara densamma som vid stereot­ypier.

Vilka faktorer kan ligga bakom?

Orsakerna till att grisar utvecklar stereotypa beteenden är sannolikt många och dessvärre inte fullständigt klarlagda. Det kan ibland vara svårt att sätta fingret på vad som ligger bakom en plötsligt ökad förekomst av stereotypier, men jobbar man sig systematiskt igenom tänkbara orsaker och åtgärdar dessa kan frekvensen minska markant. Punkter lämpliga att kontrollera tas upp i tabellen.

Hur påverkas grisen?

Är det egentligen ett problem att grisen ägnar sig åt stereotypa beteenden? Svaret är ja, på flera plan. Det stereotypa beteendet är, som nämnt tidigare, något en stressad individ ägnar sig åt i ett försök att ”lugna sitt nervsystem” eftersom vi på en eller flera punkter har brustit i vårt ansvar att tillgodose dess naturliga behov.

Stress, speciellt långvarig sådan, utlöser en kaskad av biologiska reaktioner i kroppen, vilka i sin tur påverkar många olika system, exempelvis immunförsvaret (minskad motståndskraft mot infektioner), mage- och tarm (minskad aptit och försämrat näringsupptag), reproduktion (nedsatt fertilitet och ökad risk för kastning eller dödfödda smågrisar), cirkulation (ökad risk för cirkulatorisk svikt) med mera.

Stereotypierna kan i sig också vara direkt skadliga för grisen – som exempel kan rörbitning leda till kraftigt nedslitna tänder och tandfrakturer, vilka i sin tur kan orsaka smärta och minskat foderintag.

Vad säger lagen?

I djurskyddslagen (2018:1192) står det att läsa att ”Den som håller djur eller på annat sätt tar hand om djur ska ha tillräcklig kompetens för att tillgodose djurets behov” och i vidare läsning ges exempel på sammanhang, såsom gällande vatten- och fodertillgång, förvaringsutrymmen (ytor, klimat, ljus och ljud), sjukdom och så vidare. Man kan också läsa att ”Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att deras välfärd främjas, att de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende), och att beteendestörningar förebyggs.”.

Med andra ord är det av yttersta vikt att vi agerar på den här typen av beteenden utan dröjsmål, både med tanke på djurvälfärd och produktions­resultat.

Malin Johansson

Gård & Djurhälsan